Varför skall man försöka bli rik egentligen? Det verkar ju bara jobbigt, man måste säkert offra både familj och lycka för att lyckas. Nej, jag är hellre lycklig än rik. Pengar gör ingen lycklig. Jag satsar hellre på familjen.
Så här verkar många tycka i Sverige. Det finns många floskler och konstiga teorier när det gäller pengar. Själv tror jag att de många åren under socialdemokratiskt styre, kombinerat med det lutherska svenska psyket och den berömda jantelagen, har skapat en attityd till pengar och rikedom i det här landet som kan vara unik i världen.
Jag kan ta USA som exempel, ett land som jag känner till ganska bra eftersom jag både bott där under ett år och varit där ett flertal gånger där sedan dess. Amerikanerna tycker inte det är kontroversiellt på något sätt att vilja bli rik, och har du väl lyckats bli rik missunnas du inte detta av grannar eller vänner. Rikedom ses som något självklart och naturligt att sikta mot.
Mitt mål är att bli rik. För mig är ordet rik synonymt med att vara ekonomiskt oberoende – mina passiva inkomster skall med god marginal överstiga de utgifter jag har för att leva det liv jag vill leva. Det innebär att jag och min fru, utan att behöva arbeta om vi inte vill, kan betala vår månadsavgift, äta som vi vill, gå på bio och ta semester ett par gånger om året – resten av livet.
Jag tycker själv inte att det borde vara speciellt kontroversiellt att åtminstone vilja sträva efter ekonomiskt oberoende. För mig låter det helt underbart när man målar upp det på det här sättet. Alternativet är ju att jobba till man är 67, aldrig ha råd att unna sig något, och pensionera sig med 70% av lönen om man har tur.
Säg efter mig allihop:
– Det är okej att vilja bli rik
– Pengar är inte fult
– Man får drömma hur stort som helst
