Författare: Gunnar

Vi bodde på Hilton i Atlanta, samma som i New York. Fint och trevligt, med en bra pool och restaurang. Söndag morgon tog vi det lugnt med en lång frukost efter en god natts sömn.

Sen var det bad- och soldags! 93 grader Fahrenheit är tillräckligt varmt för att man skall söka sig till skuggan, men vi satsade på poolen i alla fall.

Maja tyckte det var roligt att bada. Hon har tenderat att vara lite mammig i vattnet på sistone, så jag tyckte det var väldigt roligt att jag fick hålla henne helt själv ganska länge den här gången.

Eftersom jag spelade fotboll i Charlotte kom vi fram lite sent till Atlanta. Matchen började klockan sju och vi närmade oss Atlanta vid sextiden. Vi trodde att vi skulle hinna i tid, men det visade sig att trafiken var väldigt tät. Sista milen in mot avfarten till Turner Field tog över en timme.

Sen tog det naturligtvis lång tid att parkera också. Vi försökte svänga in på en parkering, men där fick bara Lexus-bilar parkera. Till slut klev jag av och gick in själv, och Lena och Ulf parkerade på en bakgata och kom efter med Maja.

Jag kom in i början på första inningen, och de andra dök upp i andra inningen. Matchen som var mot Chicago Cubs började väldigt tufft för Atlanta. Chicago Cubs tog fyra poäng redan i första inningen. Det började med att Alphonso Soriana (Cubs’ leadoff hitter) blev träffad av ett kast. Sen fortsatte de att få hits, något error från Atlantas sida och en home run.

Men Atlanta kom tillbaka! De tog två poäng redan i botten av första inningen, och i andra inningen fyra till. Efter en välspelad match vann de till slut.

Vi lyckades krångla oss in till hotellet i centrum efter vissa problem. Mycket skönt med ”valet parking” – man bara lämnar bilen med nycklarna i och låter en bärare ta upp väskorna till rummet. När vi checkat in (och fixat en extra natt på hotellet) gick vi ner och tog varsin milkshake innan vi gick och la oss.

Direkt efter fotbollslandskampen hoppade vi in i bilen (japp, utan att duscha) och körde mot Atlanta. Vi hade en tid att passa – klockan sju började matchen mellan Atlanta och Chicago. Det var en fyra timmars tur, ungefär.

Varje år spelas det en internationell fotbollsturnering i North Carolina. Sexton länder ställer upp med lag, och Sverige har alltid varit med. Spelarna är svenskar som flyttat hit, eller i ett par fall andra generationens svenskar. Lance brukar spela, och han och Mats föreslog att jag också skulle spela. Sagt och gjort, jag lånade fotbollsskor och annat av Mats och ställde upp.

Många kom och tittade.

Sverige spelade första matchen mot Liberia. De var ganska duktiga med många yngre spelare.

Lance och ett par liberianska spelare

Matchen stod 1-1 vid full tid efter att vi börjat bra i första halvlek, men inte orkat fullfölja i andra halvlek. Temperaturen var garanterat närmare 35 än 30 grader, och det är fruktansvärt tufft att springa i den värmen och det solskenet. Avgörandet blev på straffar, och Sverige vann! Lance satte den avgörande straffen och vår målvakt (speciellt influgen från Philadelphia!) räddade två straffar.

Det ryktades om att Liberia skulle flyga in George Weah speciellt för den här turneringen, men han dök aldrig upp. Tur för oss, kan man väl säga.

Efter den här matchen åkte vi vidare till Atlanta, men de andra spelade två matcher till under dagen. Tyvärr förlorade de mot England och Trinidad och Tobago, så Sverige gick inte vidare från gruppspelet. Det var kul att vara med i en ”landslagsmatch”!

Ulf och jag tog en tur med Mats i hans båt en eftermiddag. Det var säkert upp mot 35 grader varmt, och det var skönt att få känna lite fläktande vind i ansiktet. Lite och lite förresten, båten gick i över 60 miles per hour, alltså 100 km/h. Jag vet inte hur många knop det är, men jag kan lova att det är snabbt. Både Ulf och jag fick köra lite själva.

Efter att vi varit i Washington åkte vi till Lenas kusin Mats i Charlotte, North Carolina. Det var ganska många mil och tog ett antal timmar. 444 miles enligt kartan, och nästan hela dagen gick åt.

Mats och Cathy bor med sina barn Lance (22) och Alexa (19) i ett jättevackert hus i södra North Carolina. Vi var deras gäster i tre nätter, och hade det väldigt mysigt. De hade en pool som vi badade i flera gånger.

Lena och jag bodde i ett eget litet annex med egen ingång, toalett, kök och TV. Superbra! Cathy hittade till och med en liten korg till Maja som hon älskade att sova i.

En av kvällarna åt vi en middag med hela familjen och deras respektive.

Förutom Lena och Maja har vi här Cathy, Mats och Ulf.

Från vänster har vi Lance, hans tjej Jen (nyutbildad lågstadielärarinna), Alexas kille Jonathan och Alexa. Också Lena och Maja förstås.

Innan vi åkte till Washington passade vi på att utnyttja poolen på hotellet. Vi hade inte känt oss tillräckligt friska de första dagarna, men nu var det dags.

På tisdag förmiddag tog vi bilen in till Washington. En dryg halvtimmes biltur tog oss in till centrum av USAs huvudstad. Det fanns ingen frukost på hotellet så vi var ganska hungriga, och klockan hade redan blivit över tolv.

På vägen in mot centrum passerade vi Capitoleum, där USAs kongress håller till. Ett par kilometer längre ner på Constitutional Drive låg Vita Huset. Intressant att åka förbi billedes, men man såg inte så mycket av Vita Huset eftersom de närmsta gatorna är avstängda.

Efter att ha snurrat runt lite hittade vi ett parkeringsgarage där vi kunde stå hela dagen. Vi åt en mycket sen frukost alternativt tidig lunch på ett trevligt lunchställe vid 20th and M St. Oturligt nog kom vi mitt i lunchrusningen men vi fick våra mackor till slut. Ulf fick sina mackor kalla och blev mycket besviken på detta, och efter att ha gått tillbaka och klagat fick han sin kalkonmacka grillad.

Vi insförskaffade en karta över Washington och solskyddsfaktor till Maja, och gick sen iväg på en promenadtour över centrala staden.

Tyvärr var Washington Memorial (555 fot högt) stängt för dagen när vi kom fram, men det var mysigt att bara ligga och slappa på marmorbänkarna nedanför det höga och smala marmortornet.

Vita huset var pampigt, och det var många ekorrar eller jordekorrar eller vad det nu är i parken utanför.

Maja i sin stroller i Washington:

Vi har bokat en del dyra hotell på den här resan, så vi tänkte att vi skulle spara in pengar på boendet i Washington. Inget fint Hilton i centrum här inte, vi tog istället in på ett billigt motell en halvtimmes bilresa utanför Washington. Nog för att man ska spara pengar, men vi kanske överdrev lite här.

Motellet låg i ett område som inte direkt utmärkte sig genom sitt bildsköna utseende och utstrålning av välstånd, om man säger så. Förutom oss själva såg vi inte ett vitt ansikte någonstans. Det hängde ungdomar och män utanför och intill motellet som inte såg ut som att de hade något att göra eller någonstans att gå. När vi packade ur väskorna ur bilen kände vi oss väldigt iakttagna.

På pappret man fick med nycklarna stod det i stora bokstäver:
Do not open your door for strangers
If someone knocks on your door, ask them to identify themselves
If you see any suspicious activity, contact the front desk immediately
OSV

Fjärrkontrollen funkade inte i vårt rum.
Toaletten spolade en gång i kvarten helt på eget bevåg.
Inget av kassaskåpen på rummen fungerade.

Men vad tusan, det var ju billigt!

Igår åkte vi från New York. Utan att överdriva kan jag med gott samvete säga att det var en pärs. Vi börjar från början:
På morgonen packade vi alla våra väskor och kassar som vi hade spridit ut över hela hotellrummet. Ulf och jag tog en promenad några kvarter söderut för att hämta upp den hyrbil vi hade förbetalt från hemma i Sverige. Det spöregnade, och vi hade svårt att hitta rätt adress.

Till slut dök Hertzloggan upp vid ett underjordiskt bilgarage – Battery Park Garage. En vänlig kvinna gav oss nycklarna till en riktig lyxbil, en Lincoln Town Car av senaste modell. Bilstolen däremot var lite krångligare. De ville sätta den framåt, men det ville inte vi. Det slutade med att vi tog barnstolen och körde därifrån. Jag körde ut ur garaget och navigerade genom den tuffa New York-trafiken upp till vårt hotell vid World Trade Center.

Vi fixade en bellman som tog ner våra väskor och baxade in dem i bakluckan på bilen, som plötsligt inte kändes så stor och lyxig längre. När Maja och Lena satt sig därbak fick vi lägga in sulkyn i baksätet också, och det blev jättetrångt.

Sedan försöker vi hitta ut ur New York, som liknar Göteborg på ett plan – alla gator är enkelriktade, och oftast åt fel håll. Precis när vi äntligen hittat den eftersökta Holland Tunnel som leder bort från Manhattan och in i New Jersey, och kör in i tunnelöppningen, säger Lena: Var är Majas skötväska?

Det blev till att vända tillbaka till hotellet igen. Inte helt lätt att hitta tillbaka heller, men det gick. Skötväskan fanns kvar, och det var skönt.

Jag slog en signal till Hertzkontoret och frågade om de hade en van eller liknande stor bil vi kunde byta till, och det hade de. Så det var bara till att köra en sväng ner till Battery Park Garage igen och parkera bilen där. Vi fick titta på tre olika bilar som alla var bra mycket större än den vi hade.

En snäll man hjälpte oss att packa in alla våra väskor och sulkyn i en fyrhjulsdriven Ford Edge som vi var nöjda med. För endast $10 extra per dag kunde vi ta den istället för Lincolnen. Jag skrev på papper och skulle få nyckeln, men då var det något som sa stopp i datorn. Tyvärr, sa damen i kassan, men ni kan inte ta den här bilen för den ska in på oljebyte inom 100 mil.

Så det blev till att packa ur alla våra väskor igen, för tredje gången den här dagen, och packa in allt i en annan bil. Nu gick allt bra, och vi kunde köra till Holland Tunnel och ta New Jersey Turnike söderut.

En planerad avfärd runt klockan 10 blev fördröjd till halv tre på eftermiddagen. Men vi var alla helskinnade och hade med oss alla våra grejor ändå, så det var inte så farligt. Dessutom var det bara fyra timmars bilfärd ner till motellet utanför Washington, så vi var framme innan det blev mörkt. Men ändå.