Månad: juni 2007

Ulf och jag tog en tur med Mats i hans båt en eftermiddag. Det var säkert upp mot 35 grader varmt, och det var skönt att få känna lite fläktande vind i ansiktet. Lite och lite förresten, båten gick i över 60 miles per hour, alltså 100 km/h. Jag vet inte hur många knop det är, men jag kan lova att det är snabbt. Både Ulf och jag fick köra lite själva.

Efter att vi varit i Washington åkte vi till Lenas kusin Mats i Charlotte, North Carolina. Det var ganska många mil och tog ett antal timmar. 444 miles enligt kartan, och nästan hela dagen gick åt.

Mats och Cathy bor med sina barn Lance (22) och Alexa (19) i ett jättevackert hus i södra North Carolina. Vi var deras gäster i tre nätter, och hade det väldigt mysigt. De hade en pool som vi badade i flera gånger.

Lena och jag bodde i ett eget litet annex med egen ingång, toalett, kök och TV. Superbra! Cathy hittade till och med en liten korg till Maja som hon älskade att sova i.

En av kvällarna åt vi en middag med hela familjen och deras respektive.

Förutom Lena och Maja har vi här Cathy, Mats och Ulf.

Från vänster har vi Lance, hans tjej Jen (nyutbildad lågstadielärarinna), Alexas kille Jonathan och Alexa. Också Lena och Maja förstås.

Innan vi åkte till Washington passade vi på att utnyttja poolen på hotellet. Vi hade inte känt oss tillräckligt friska de första dagarna, men nu var det dags.

På tisdag förmiddag tog vi bilen in till Washington. En dryg halvtimmes biltur tog oss in till centrum av USAs huvudstad. Det fanns ingen frukost på hotellet så vi var ganska hungriga, och klockan hade redan blivit över tolv.

På vägen in mot centrum passerade vi Capitoleum, där USAs kongress håller till. Ett par kilometer längre ner på Constitutional Drive låg Vita Huset. Intressant att åka förbi billedes, men man såg inte så mycket av Vita Huset eftersom de närmsta gatorna är avstängda.

Efter att ha snurrat runt lite hittade vi ett parkeringsgarage där vi kunde stå hela dagen. Vi åt en mycket sen frukost alternativt tidig lunch på ett trevligt lunchställe vid 20th and M St. Oturligt nog kom vi mitt i lunchrusningen men vi fick våra mackor till slut. Ulf fick sina mackor kalla och blev mycket besviken på detta, och efter att ha gått tillbaka och klagat fick han sin kalkonmacka grillad.

Vi insförskaffade en karta över Washington och solskyddsfaktor till Maja, och gick sen iväg på en promenadtour över centrala staden.

Tyvärr var Washington Memorial (555 fot högt) stängt för dagen när vi kom fram, men det var mysigt att bara ligga och slappa på marmorbänkarna nedanför det höga och smala marmortornet.

Vita huset var pampigt, och det var många ekorrar eller jordekorrar eller vad det nu är i parken utanför.

Maja i sin stroller i Washington:

Vi har bokat en del dyra hotell på den här resan, så vi tänkte att vi skulle spara in pengar på boendet i Washington. Inget fint Hilton i centrum här inte, vi tog istället in på ett billigt motell en halvtimmes bilresa utanför Washington. Nog för att man ska spara pengar, men vi kanske överdrev lite här.

Motellet låg i ett område som inte direkt utmärkte sig genom sitt bildsköna utseende och utstrålning av välstånd, om man säger så. Förutom oss själva såg vi inte ett vitt ansikte någonstans. Det hängde ungdomar och män utanför och intill motellet som inte såg ut som att de hade något att göra eller någonstans att gå. När vi packade ur väskorna ur bilen kände vi oss väldigt iakttagna.

På pappret man fick med nycklarna stod det i stora bokstäver:
Do not open your door for strangers
If someone knocks on your door, ask them to identify themselves
If you see any suspicious activity, contact the front desk immediately
OSV

Fjärrkontrollen funkade inte i vårt rum.
Toaletten spolade en gång i kvarten helt på eget bevåg.
Inget av kassaskåpen på rummen fungerade.

Men vad tusan, det var ju billigt!

Igår åkte vi från New York. Utan att överdriva kan jag med gott samvete säga att det var en pärs. Vi börjar från början:
På morgonen packade vi alla våra väskor och kassar som vi hade spridit ut över hela hotellrummet. Ulf och jag tog en promenad några kvarter söderut för att hämta upp den hyrbil vi hade förbetalt från hemma i Sverige. Det spöregnade, och vi hade svårt att hitta rätt adress.

Till slut dök Hertzloggan upp vid ett underjordiskt bilgarage – Battery Park Garage. En vänlig kvinna gav oss nycklarna till en riktig lyxbil, en Lincoln Town Car av senaste modell. Bilstolen däremot var lite krångligare. De ville sätta den framåt, men det ville inte vi. Det slutade med att vi tog barnstolen och körde därifrån. Jag körde ut ur garaget och navigerade genom den tuffa New York-trafiken upp till vårt hotell vid World Trade Center.

Vi fixade en bellman som tog ner våra väskor och baxade in dem i bakluckan på bilen, som plötsligt inte kändes så stor och lyxig längre. När Maja och Lena satt sig därbak fick vi lägga in sulkyn i baksätet också, och det blev jättetrångt.

Sedan försöker vi hitta ut ur New York, som liknar Göteborg på ett plan – alla gator är enkelriktade, och oftast åt fel håll. Precis när vi äntligen hittat den eftersökta Holland Tunnel som leder bort från Manhattan och in i New Jersey, och kör in i tunnelöppningen, säger Lena: Var är Majas skötväska?

Det blev till att vända tillbaka till hotellet igen. Inte helt lätt att hitta tillbaka heller, men det gick. Skötväskan fanns kvar, och det var skönt.

Jag slog en signal till Hertzkontoret och frågade om de hade en van eller liknande stor bil vi kunde byta till, och det hade de. Så det var bara till att köra en sväng ner till Battery Park Garage igen och parkera bilen där. Vi fick titta på tre olika bilar som alla var bra mycket större än den vi hade.

En snäll man hjälpte oss att packa in alla våra väskor och sulkyn i en fyrhjulsdriven Ford Edge som vi var nöjda med. För endast $10 extra per dag kunde vi ta den istället för Lincolnen. Jag skrev på papper och skulle få nyckeln, men då var det något som sa stopp i datorn. Tyvärr, sa damen i kassan, men ni kan inte ta den här bilen för den ska in på oljebyte inom 100 mil.

Så det blev till att packa ur alla våra väskor igen, för tredje gången den här dagen, och packa in allt i en annan bil. Nu gick allt bra, och vi kunde köra till Holland Tunnel och ta New Jersey Turnike söderut.

En planerad avfärd runt klockan 10 blev fördröjd till halv tre på eftermiddagen. Men vi var alla helskinnade och hade med oss alla våra grejor ändå, så det var inte så farligt. Dessutom var det bara fyra timmars bilfärd ner till motellet utanför Washington, så vi var framme innan det blev mörkt. Men ändå.

Söndag eftermiddag tog vi subwayen upp till Central Park. Hela turen var ganska påfrestande för Maja, och därav för oss vuxna också. Det var svårt att ta sig ner för trappor och genom spärrar med sulkyn, och hon tyckte inte riktigt om mörkret och bullret och alla människorna nere under jorden. Innan hon blev riktigt ledsen lyckades hon dock charma ett gäng flickscouter från Memphis, Tennessee.

För att göra vår utflykt ännu bättre lyckades vi kliva av flera kvarter för tidigt, och så började det regna ganska rejält. Men skam den som ger sig – vi ville till Central Park! Vi köpte paraplyer och knatade på. Central Park gör sig bättre i solsken än i regn, men vi kände oss ändå nöjda med att ha tagit en liten promenad i parken.

Nu började det närma sig middagsdags, och vi hade i förväg sett ut en restaurang vid namn TGI Friday’s som låg på Broadway och 52:a gatan, ungefär. På vägen dit passerade vi både teatern där Mamma Mia gick och Ed Sullivan Theatre, där David Letterman håller sin Late Show.

Vi orkade inte till vår förbestämda restaurang utan valde istället en Applebee’s nära Times Square. Det var som att komma till himmelriket, med en varm torr restaurang och god mat i massor. Perfekt avslutning på vår lilla New York-sejour!

Den här dagen var det Lenas tur att känna sig riktigt under isen. Vi hade planerat att vara supertidiga till frukosten och försöka ta första färjan till Ellis Island klockan nio på morgonen, men fick justera schemat lite grann.

Framåt elvatiden satt vi till slut på färjan som gick till Liberty Island (frihetsgudinnan) och Ellis Island (immigrantmuseum och den ö där immigranter togs emot mellan 1892 och 1924).

Innan vi fick gå på färjan utsattes vi för en säkerhetskontroll som inte ligger flygplatsernas långt efter. Maja, som sov, fick lyftas upp ur sin sulky. Allt vi hade i sulkyn skulle genom röntgenmaskinen. Själv fick jag ta av mig klocka, plånbok, bälte och skor. Fruktansvärt irriterande och störande faktiskt. När vi väl kom in i färjan och lyckats klättra upp till övre däck, svettiga som små grisar, så blev sista sittplatsen precis upptagen. Suck.

Vi såg frihetsgudinnan på väldigt nära håll när färjan lade till vid Liberty Island, och efter råd från Pia och Mats valde vi att inte gå i land på den ön. Man får ändå inte gå in i statyn nuförtiden, och mycket mer än så finns det inte att göra där.

Så vi satt kvar på färjan ut till Ellis Island. Det var på den ön som miljoner och åter miljoner europeiska utvandrare togs emot för att sorteras, kontrolleras och förhoppningsvis släppas in i landet.

Vi hade hoppats kunna hitta spår efter Ulfs farmors och farfars invandring där, men sådan tur hade vi inte. De kom antagligen till USA mellan 1886 och 1888, och Ellis Island användes från 1892 och framåt.

Vi hade ändå en trevlig förmiddag och fick se en kort film om hur man kunde uppleva Ellis Island som europeisk immigrant när det begav sig.

När Lena och Ulf var ute och roade sig på egen hand hade Maja och pappa en kväll för sig själva. Det var riktigt mysigt. Jag köpte en korv med bröd nere på hörnet till middag, och sen kollade Maja och jag på baseboll på TV resten av kvällen. Tyvärr var ingen Bravesmatch på, så New York Yankees mot Boston Red Sox fick duga.

Ett storpack Oreo Cookies gjorde TV-kvällen fullständig.

Maja somnade ganska fort i mammas och pappas säng. Hon har en egen liten säng också, men den duger bara ibland.

Ulf berättade i förbigående för oss att han var lite trött igår morse. Det berodde på att han hade ställt mobilen på halv åtta för att säkert komma upp till frukosten klockan åtta. När klockan ringde kände han sig lite seg, men tänkte att det säkert bara var tidsomställningen. Så han gick upp, duschade, klädde på sig och gjorde sig redo att ringa upp oss för att kolla om vi var klara.

Tittade först på klockan och insåg att klockan i New York var runt två på natten. Mobilen var fortfarande inställd på svensk tid!